Är det något jag är livrädd för så är det att misslyckas. Jag vet inte hur det började, men jag minns att jag i skolan inte vågade lämna in skoluppgifter för att jag var rädd att jag hade förstått uppgiften fel. Men nu har det gått så långt att jag knappt vågar göra något av rädsla för att misslyckas. Vilket resulterar i att jag står på samma ställe och stampar utan att komma vare sig framåt eller bakåt.
Jag vågar inte skriva, för tänk om någon tycker att jag skriver fel. Jag vågar inte fotografera, för tänk om någon tycker att jag är dålig på att fota. Jag vågar inte rita, för tänk om någon tycker att jag ritar fult. Jag vågar inte sjunga, för tänk om någon tycker att jag sjunger falskt. Listan kan göras lång.
Jag är så trött på att min rädsla hindrar mig från att göra allt det jag vill och älskar att göra. Det finns så mycket jag vill göra, så många drömmar jag vill uppfylla. Men jag vågar inte satsa, för jag vill ju inte riskera att misslyckas. Men när ska jag inse att det är det största misslyckandet, att inte våga?
It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might as well not have lived at all… In which case, you fail by default. – J.K. Rowling